gert
Dec 19, 2016

Kirgizistan 2016

0 comments

Edited: Dec 19, 2016

En av våra resenärer har bidragit med en reseberättelse från resan till Kirgizistan hösten 2016. Tack Chris!

Du hittar hennes version här nedan:

Reseberättelse Kirgizistan oktober 2016

2 oktober Stockholm-Istanbul-Bishkek Klockan är halv fem på morgonen lokal tid när vi anländer i hällande regn till Bishkek. Även om jag är astrött så är det svårt att somna. Vi är en grupp på 16 fotoentusiaster – alla i släktet grårävar. Efter tre timmars vila, så är det upp igen och inpackning i två bussar. Regnet öser fortsatt ned och stan som säkert inte är någon skönhet från början blir än mer sovjetlik. Bishkek är landets huvudstad med ca 1miljon invånare. Totalt i landet bor här ca 6 miljoner – merparten kirgizer ett riktigt nomadfolk, men också uzbeker som av hävd är jordbrukare – de två folken trivs tyvärr inte helt med varandra – en konflikt som går så långt tillbaks som till Djingis Kahns tid. Idag ska det bära söderut och på vägen ska vi klara av två bergspass - varav ett på 3.500 meter. Det som är regn i stan är snö häruppe. Vår trevlige danske reseledare , som bott här i nio år, anser att de kör bil här ungefär som de rider. Dvs man tar sig fram där det finns plats – oavsett om det är höger eller vänster eller mittemellan. Han berättade att han var trött på att alltid få förklara sig med sitt internationella körkort och ansökte om ett inhemskt. Med lite pengar emellan fick han papper på att han klarat alla tester galant och är nu ägare till ett Kirgiziskt körkort Man kan väl ana att fler utnyttjar samma system. Kaoset när vi kommer högst upp och ska in i tunneln är totalt – de som inte fastnat i snön försöker snika emellan och fastnar längre fram. Nästan ingen bil har vinterdäck och de flesta sommardäcken skulle troligen inte gå igenom en svensk besiktning. Vi äter lunch på ett ställe som utanpå ser ut som ett halvt övergivet värdshus i vilda västern. Men maten är utmärkt – trodde man skulle tappa några kilo här, men det blir nog tvärtom –det är ingen smalkost som serveras direkt. Tyvärr är toaletterna utmed vägen av Nepaltyp – dvs ett hål i golvet. Intrycken krockar lite när man går in i en supermodern och ren bensinstation och sedan nyttjar toaletten de erbjuder. Frampå eftermiddagen klarnar det och ett helt fantastiskt snöklätt bergslandskap visar sig. Rent magiskt vackert. Den vita snön och lite gula och bruna ränder där berget är i dagen skapar fina mönster. Dock inte helt lätt att fånga på bild märker jag när jag går igenom dagens skörd på värdshuset där vi tar in. Utmed vägen möter vi också några av nomaderna till häst med mängder av hästar och kor i släptåg på väg ner till varmare trakter. Värdshuset där vi nattar ligger vid en vacker porlande bäck, ett ljud som man gärna somnar till. Dock är det ett litet aber – för tio dagar sedan var här 30 grader varmt och nu är det noll – också i rummen och i den lilla restaurangen. Tur att dubbla ylleställ är nerpackade.

3 oktober Toktogul-Arkit Frukost i iskall matsal – men vädret är helt fantastiskt och efter lite tid i bussen har alla tinat upp. Vid första fotostoppet är det helt ljuvligt ute – solen värmer och det är helt stilla och vackert. Gruppen förirrar sig in i en privat trädgård, men vi blir väl bemötta av värdparet. En av deltagarna – Janina – är rysktalande. Med hjälp av henne kan vi småprata lite med ägarna, som utan att blinka tar att 16 personer flitigt fotograferar dem och deras trädgård. Till slut är mannen i familjen väldigt nyfiken på vem vi håller på i det amerikanska valet och får en talkör med Clinton tillbaka. Själv håller han på Trump – han verkar mer lik oss anser han. Hmmm.. Nu åker vi genom ett helt annat landskap än dagen innan. Under första delen av turen passerar vi bruna veckade jättekullar och längst ner breder en enormt stor damm ut sig. Vi stannar till vi en liten affär för att inhandla lite öl och vin, för det finns enligt utsago inget att handla där vi ska bo i två nätter. Bredvid är det ett ”gatubageri” med väldigt gott bröd som görs medan man ser på. Lunch blir smarrig picknic utanför några små affärer, där det också finns ett ”Nepalhål” att tillgå. På vägen dit har vi passerat ett antal hjordar av getter, får och kor på väg ner från bergen med sina hästridna förare. Djuren får trängas med alla bilar, men hästförarna är duktiga på att hålla rätt på sin boskap. När lunchen är nästan är över kommer två av hjordarna som vi passerat förbi. Ryttarna tycker det är jättekul att bli fotograferade och rider gärna ett extra varv för att visa upp sig. Efter lunchen kommer vi in i ett lite grönare landskap och i kvällsljuset hittar vi en äng med hästar med ett vidunderligt landskap bakom sig. Fågelskådarna blir också mycket nöjda och får diverse rovfåglar på bild – de långa objektiven smattrar som på den värsta premiärvisning. Det är mycket snack om lammgam i vår buss. Det går inte långa sträckor innan bussarna måste stanna för att nya fantastiska motiv uppenbarar sig, så det tar lite längre tid än vår reseledare Michael tänkt sig att komma dit vi ska. Strax innan vi är framme passerar vi en samling hus, där otroligt söta och väldressade barn är på väg hem från skolan. Ett stort antal valnötsplockare är också på väg hem med åsnorna välpackade med nötsäckar. Väl framme bor vi alla hos en familj – både tapeter, mattor och överkast i rummen har mönster av alla de slag. Kanske inte Sköna Hem stil men väldigt genuint. Middagen serveras på det typiska viset sittande på golvet vid ett lågt bord. Det bjuds en god middag där merparten kommer från familjens trädgård. Enda abret för min mage är att det bara finns två toaletter för tjugo pers – då slutar den att fungera helt.

4 oktober Arkit - Sary-Cheleksjön Tidig frukost med bovetegröt – inte riktigt min favo – så det blir fransk frukost, vitt bröd med marmelad. Vi packar in oss i bussarna och kör 1,5 mil rätt upp, in i en nationalpark som ingår i Unescoarvet. Strålande sol. Väl framme vid en stor oerhört vacker insjö glider alla iväg runt sjön i sin egen takt och fotar. Kommer fram till en stor grön glänta som ligger med ett stort bergsmassiv bakom sig och den alldeles stilla sjön framför. En ko går lugnt runt och njuter av grönskan. Min fotokompisar har hittat hit före mig och när de försvinner sätter jag mig bara på en stubbe och njuter av den intensiva tystnaden, bara avbrutet med litet fågelsång och ett belåtet mu från kon. Det är sällan jag upplever den här underbara tystnaden. Men hungern drar och jag återvänder till mina kompisar för klockan tolv serveras en efterlängtad och jättegod picknic med valfritt sjö- eller bergsutsikt. Efter lunchen delar vi upp oss lite efter intresse och ork. Jag bestämmer mig för att ansluta till gruppen som bestämt sig för att gå tillbaks. Först passerar vi fantastiska ängar där hästar och kor springer vilt, innan vi kommer till den andra insjön som vi går runt. Det är magiskt vackert överallt – det går nästan inte att fatta denna skönhet. På väg ner stöter vi på några valnötsplockare – det är säsong och man samlar in säckvis genom att skaka på träden så att nötterna ramlar ner. Valnöten är omgiven av ett grönt skal som när den är mogen spricker. Invånarna tycker det är jättekul med turister och visslar efter oss för att de vill visa vad de håller på med. Vi får tipset av några killar som packat sin häst med ett antal säckar att det finns en genväg ner till byn. Vi är tre stycken som går neråt och vid en korsning så tappar vi en av personerna. Det blir en del oro – det går ju att halka och skada sig och bli liggande i skogen genom vilken vi genar. Så sista biten blir det lite smolk i bägaren med oro bland Mats och mig som är kvar. Men när vi väl kommer fram till vår pyttelilla by – vem står där och fotar barn, om inte Gert som vi missade i korsningen. Väl hemma går jag ner till bäcken för att tvätta mina kängor som är indränkta med både lera och koskit. Under tiden passerar några ryttare ut i bäcken lastade med bildäck på sadeln. På nåt sätt känner jag mig som en del av gemenskapen i byn när jag sitter där och tvättar mina dojor. Det verkligen genuint och pittoreskt där vi bor. En snabb dusch och sedan middag sittande i dubbel bemärkelse.

5 oktober Arkit - Arslanbob Gemensam tandborstning efter frukost för att alla ska hinna bli färdiga för avfärd – med två toaletter så blir det lite stockning i ”rusningstid”. Vi åker från bergen ner i ett mer platt landskap. Första fotostoppet blir vid en skola. En av guiderna gå in och frågar om vi får besöka dem och innan de hinner säga nej står 16 fotografer på skolgården och kastar sig över alla söta barn med sina kameror. Undrar hur vi skulle reagerat om ett gäng utlänningar steppat in på en skola hemma och gjort likaledes – polisutryckning tror jag. På vägen är det många hjordar av får och getter som ska passeras, bl.a. den största vi sett hittills, som måste bestå av närmare tusen får. Fåren ”skockar” sig ganska lydigt åt sidan medan åsnorna inte bryr sig nämnvärt varken när deras hästförare eller ihärdiga biltutor försöker få dem ur vägen. Det är verkligen två världar som möts när dessa hjordar, som har flyttats på samma sätt i århundranden, nu ska trängas med bussar och bilar. Lunchstoppet kombineras med besök på en härligt brokig marknad. Här är det jordbruksbygd runt ikring och frukt och grönsaker är jättefina. De flesta tycker det är kul att bli fotograferade och ser gärna på den bild man tagit av dem. Lunch blir på ett väldigt lokalt matställe – det serveras spett med kött. Med viss tvekan grabbar jag ett, behandlingen av köttet som hänger utanför såg inte helt tillförlitligt ut. Men nu är det kväll och alla verkar må utmärkt. Det lokala Nepalhålet för byn var faktiskt riktigt fräscht. Man har plötsligt fått andra standard att jämföra med. Innan vi kommer fram till vårt nya övernattningsställe har vi tagit oss upp i bergstrakter igen. Vi bor nu på ett riktigt lantställe, med biodling och höns utanför dörren. Vissa fick vinst och delar på ett fräscht badrum medan andra halvan har bra dusch men enbart ett Nepalhål att tillgå. Efter inkvartering spenderar vi tid i den närliggande byn. Här finns många original. Herrar med väderbitna ansikten och långt skägg. Kvinnorna oftast i väldigt färggranna kläder och helst med lite glitter i. Det blir lite kulturkrockar när man ser väldigt primitiva affärer eller stånd på gatan och samtidigt ser människorna som jobbar där prata i moderna mobiltelefoner. Även här är de flesta väldigt välvilliga till att bli avporträtterade. Jättegod middag hemma med massor av grönsaker och någon typ av uzbekiskt risotto. Michael berättar lite om livet i Kirgizistan och vilka problem man ställs inför. När landet blev fritt från Sovjet ramlade utbildningssystem och administration ihop och korruptionen blev legio. 2010 var det revolution och landet fick ett nytt författningssystem. Men fortfarande kan man köpa sig examen, köpa sig fri från polis etc. Det innebär att man helst ska fråga runt innan man besöker en läkare för att undvika dem som köpte hela sin examen. Barnen går i skola i nio år och om man visar talang kan man gå vidare och plugga på universitet. Men här gäller det att välja. Det finns 100 universitet bara i Bishkek , varav tre är seriösa. Trots det kan man även på dessa köpa sin examen. Den officiella skattesatsen är 6 % , men många betalar inget alls. Så vägar och skolor drivs till stor del på de biståndspengar som hittar fram men en stor del av biståndet försvinner på vägen. Man försöker stoppa korruptionen bl.a. genom att göra det extra svårt att skicka pengar utomlands. Istället investerar de som har råd i att bygga hus. Tyvärr vill man också visa sin rikedom genom att slipa ner sina riktiga tänder och sätta in guldkronor. Det är inte ovanligt att man ser hela leenden fulla av guld. För en driftig försäkringsman är Kirgizistan jungfrulig mark – det finns ingen form av försäkringar. Så t.ex. i vår buss sitter det en kamera framtill som fotograferar hela resan. Skulle man krocka så kan man där se vem som är orsak till skadan. De två parterna måste sinsemellan komma överens och sedan gå upp med sina ifyllda papper till någon juridisk ombudsman för att få det hela verifierat.

6 oktober Arslanbob Buss upp till byn igen och därifrån promenad upp i bergen för att komma till valnötsskogen och se hur de skördar. Men först passerar vi ett stort vackert vattenfall och vidare ut på en avsats där vi får en milsvid utsikt över landskapet. Det är väldigt få turister i området, men där träffar vi på en franskt ungt par som nu varit iväg i ett par månader. Han hade varit i Sverige många gånger och var riktigt hemma i Luleå av alla ställen. Världen är liten ibland. Sista biten upp till skogen är ganska brant men där väntar belöning i form av både skönhet, valnötsplockare och jättegod picknic. Familjerna blir tilldelade ett område där de får plocka. Under skördetiden flyttar de upp med sina familjer och bor i skogen i små skjul. Träden är långa och nötterna sitter högt, så första biten med en stege och resten klättring utan någon som helst livrem upp till toppen för att skaka ner nötterna. Sedan kan hela familjen hjälpa till att plocka upp nötterna. Att få ihop en säck kräver mycket arbete. Vi stöter också på en gammal farbror som samlar ris – hans glasögon är tejpade överallt för att hålla ihop. Undrar om de gör någon som helst nytta längre. Han vill gärna ha fotona på sig själv förstår vi av hans glada gestikulerande – men någon mailadress är det nog inte tal om i hans fall. Efter någon timmes slöande i solen vandrar vi neråt igen. Halvvägs ner stöter vi på en grind där alla fotar kon som sticker fram sitt huvud i grinden. Sedan upptäcker vi att kon faktiskt har fastnat med sitt huvud. I vår grupp finns det mycket kunskaper i alla typer av yrken och Anders som är bonde rycker ut och vi kan lämna en lycklig och befriad ko bakom oss. Väl nere i byn igen bestämmer sig hälften av gänget att medelst jeep ta sig upp för att titta på ett betydligt mindre vattenfall. Det var så litet att jag faktiskt inte såg det även fast jag fick det utpekat. Men vi fick också hälsa på i en skola och med hjälp av Janina pratade vi en stund med rektorn som berättade lite om hur det var organiserat. Alla uppsatta affischer och skyltar kändes väldigt gammeldags och ryskinspirerade. Det finns alltid massa foton av gamla gubbar som har varit med och startat det hela. Ungarna var väldigt nyfikna men också väldigt blyga, så vid minsta försök till fotografering så försvinner de snabbt bakom en dörr. Vattnet i duschen hemma kommer droppvis så det är ingen idé att försöka tvåla in sig – det skulle ta för lång tid att få bort. Middag utomhus – soppa, smaskiga piroger och sockerkaka med valnötter. Vid nio är det läggdags och vi som bor i den mer lantliga delen samlas vid handfatet för gemensam tandborstning.

7 oktober Arslanbob-Djalal Abad - Kara-Alma Idag är det sovmorgon – avgång med bussarna klockan nio. Det är ett himla trevligt umgänge i gruppen. Ibland är det livliga diskussioner och berättande i bussen, men det kan också vara helt tyst utan att det känns tvingande. Vi har alla väldigt olika bakgrunder men det gemensamma intresset för foto natur- och reseupplevelser gör att det fort känns som ett bra gäng att hänga med. Vi åker ner från bergen och kommer ut på ett slättlandskap där bergen anas i bakgrunden. Idag blir första fotostopp vid en bomullsplantage. När bomullen är färdig skördas den tre gånger med 20 dagars mellanrum för att alla knoppar ska hinna slå ut. Det krävs frost mellan varven för att man ska kunna skörda. Till skillnad från slavlivet i den amerikanska södern så äger de här plockarna marken och berättar gärna om sitt jobb. Det blir både kaffestopp och ett shoppingstopp på en supermodern livsmedelsaffär som har allt man kan önska. Vi ska bli inkvarterade på den verkliga vischan så det gäller att ladda upp med godis och dricka. Väl framme en bit uppe i nya berg är vi VERKLIGEN på landet. Vi blir inkvarterade på tre olika ställen hos olika familjer – här finns inte tillstymmelse till pensionat eller värdshus. Jag drar en riktig vinstlott. När vi kommer fram står familjen uppställd med vatten och fint fat för att tvätta händerna innan vi leds in till ett dignande bord med alla de godsaker man kan önska sig. Frukter, bröd, godis, yoghurt för tre gånger fler än vi är och dessutom en varmrätt – den berömda uzbekiska ”risotton” som här smakar fantastiskt. Våra rum är jättefina, jag får ett jättestort som antagligen är deras vardagsrum där de bäddar upp De små grabbarna i familjen är oerhört nyfikna och fnissiga och vill men vill samtidigt inte bli fotograferade. Mannen i familjen visar runt på ägorna efter lunch – valnötter är det man lever av. På gården bor också svärmor som just idag fyller 101 år. Vi samlas och sjunger ”ja må hon leva” för henne och kamerorna smattrar får att fånga detta fåriga fina ansikte. Hon verkar inte misstycka alls. Tar en promenad i omgivningarna – det är synd att man inte pratar språket. Alla man möter är oerhört vänliga och delar med sig av äpplen och valnötter och de flesta misstycker inte alls att man tar några foton. Middag blir alldeles lagom – lite soppa. Michael, vår danska guide berättar vidare om livet i östern. Han är väåläst och har ju hunnit uppleva rätt mycket under sina nio års resande både i Kirgizistan och länderna runt ikring – så det är intressant att lyssna.

8 oktober Kara-Alma Idag blir vi hämtade med småbilar för att ta oss upp i bergen. Här föredrar man gamla bilar som man kan laga själv. Lite tur för oss, för vår får ”lite skit i förgasaren” som måste rensas innan vi kan fara vidare. Vägarna ser ut som om endast en jeep kan ta sig upp, men på något förunderligt sätt lyckas vår chaufför skumpa sig fram utan fler problem. Första stoppet blir vid ett läger med några valnötsplockare. En kvinna kommer ridande på sin häst och hoppar av vid familjens läger. När jag närmar mig för att ta några foton märker jag att hon också tar upp sin kamera , så där står vi och fotar varandra. Hon ber så småningom om att få ta ett gruppfoto på hela gänget med sin mobil. Det känns bra att vi för en gångs skull är dom som är framför kameran. Vi kommer upp på en höjd där vi får två timmars egen tid att strosa runt i egen takt. Det är oerhört vackert och på några ställen ser man ett antal bergskammar som skapar ett blånande djup bort i fjärran. Det är ett svårt ljus för att få några fina bilder men att bara sitta ner och blicka ut över landskapet i tystnaden är ljuvligt. Vi far vidare ner mot ett litet vattendrag för att få lite kaffevatten till dagens picknic som, som vanligt smakar förträffligt. Där vi sitter skulle vi lika gärna kunna ha varit på en safaritur i Afrika. Dammiga spruckna vägar som möts och ett litet vattendrag som rinner igenom skärningspunkten av dessa vägar. Idag blir det inga långa promenader utan maten skakas ned medelst krängningar i baksätet på bilen. Vi blir förevisade ett fint vattenfall där de boende i närheten samlas för att beskåda de sällsynta turisterna och bjuda på vad de har i form av frukt. De flesta är så oerhört generösa med sig själva och det lilla de har. Av 2500 människor som bor i Kara Alma med omgivningar är det bara 90 personer som har ett jobb. Resten får leva på vad naturen ger och försöker sälja den frukt och de nötter de samlar för att överleva. Möjligheter till sjukvård är i stort sätt noll, speciellt på vintern när man över huvud taget inte kan komma fram på vägarna – att dö i barnsäng är fortfarande inte ovanligt här. Vi avslutar dagens skumpande vid de ”ursprungliga äppelträdet”. Alexander den store lär ha samlat nya trupper i dessa trakter - äpplen och valnötter var troligen en stor del av soldaternas kost och högst sannolikt var det del av hans här som såg till att dessa äppelträd spreds till Europa. ”Hemma” igen utnyttjar jag familjens badhus -banja. Där får man ett hink jättehett vatten och en hink kallt som man blandar till önskad värme i en balja. Det är underbart varmt i huset , så man behöver inte frysa det minsta. Med hjälp av en skopa häller jag vatten över mig tills jag känner mig ren och behagligt varm igen. Familjen som äger huset där vi bor är så verkligen serviceminded – det känns att de försöker förutse alla behov vi kan ha. En av sönerna är väldigt nyfiken på oss och hänger gärna runt oss när han kan. Det blir lite ”förmiddag” – dvs soppa och sallad – innan varmrätten serveras en timme senare – en typ av får i kål. Det finns absolut ingen möjlighet att äta upp allt vad de bullar upp – det är verkligen överdådigt. Michael berättar lite mer om livet i Kirgizistan, sina resor och sitt bröllop med sin kirgiziska fru. Det är kul att få lite mer inblick i samhället av någon som bott bär så länge och som också ser jämförelsen utifrån både ett kirgiziskt och ett europeiskt perspektiv

9 oktober Kara-Alma – Uzgen – Osh - Bichkek Väcks tidigt till en fullspäckad dag. Om så önskas serveras både linsgröt och kycklingsoppa, men jag håller mig till min yoghurt. Vi tar farväl av vår trevliga värdfamilj. Det har nog varit lika mycket ett äventyr för dem som för oss att vi bott här. Vi lär ha varit deras första gäster. Stopp vid ett gammalt muslimskt mausoleum med tillhörande minaret från 1200 talet – som är väl bevarat. Där träffar vi på ett gäng unga inhemska turister från grannstaden som gärna vill ta selfies med oss med på bild- tjänster och gentjänster. Nästa stopp blir på en jättelik marknad i Uzgen . Där hade jag kunnat tillbringa en hel dag. Så mycket spännande människor och vilket utbud av allt. En cykelverkstad granne med grönsaksståndet – lite slaktavfall utanför köttbutiken med en komage och ett fårhuvud, bönor och kryddor och utrustning till hästarna i form av selar och rep. När jag fotat några butiksägare och är på väg att gå vidare är det någon som drar mig i ryggsäcken och pekar på sig. Han vill också bli fotad. Motvilligt drar jag mig tillbaks till samlingspunkten. Vidare till Osh, en stad som ligger utmed den gamla sidenvägen. Ser dock inte så spännande där vi skådar ut över alla taken från det heliga berg som ligger mitt i staden. Det är många trappor upp och det är svårt att förstå att många av de gamla skruttiga damerna vi möter på vägen över huvud taget fixar att ta sig högst upp. Det måste vara tron på hjälp med alla krämpor som erbjuds på vägen i form av inkrypning i grotta för att förbättra synen eller en liten kana som ska åkas sju gånger för att bli av med alla ryggsmärtorna. Lunchen som serveras på krogen idag är mycket riklig och jättegod med krispiga grönsaker och fin kycklingrätt. Resan börjar gå mot sitt slut och vi tar adjö av våra fina chaufförer Vladimir och Micha – far och son – och checkar in vårt bagage för att flyga tillbaks till Bishkek. På väg från flygplatsen till hotellet stannar vi mitt i centrum för en mycket snabb titt på stan. Det är stora pampiga byggnader – typisk sovjetstil. Leninstatyn har blivit degraderad till baksidan av Nationalmuseet. Två jättebyggnader som ser ut att vara något viktigt officiellt är egentligen resterna av en bomullsfabrik som doldes medelst en imponerande fasad under sovjettiden. Innan middag en välförtjänt dusch i riktigt badrum innan det är dax för sista middagen med gänget. Thomas och Gert, våra researrangörer och tillika vägledare i fotograferandet, har tillsammans med Michael ordnat en en fantastisk resa med massor av upplevelser – tur att det finns lite foton nu att tillgå för att hemma smälta alla intryck.

Chris Kreimer

New Posts
  • Kristina Eriksson
    Feb 12, 2018

    En resa som både gav mersmak och mycket information om både kamerateknik, folkkultur och historia. Vi var 5 fotografer + Tomas Andersson som var en pärla på att instruera foto. En naturguide som visste alla små grusvägar för att nå det fina målet (karta med detaljer saknades) och en guide från resebyrån med en fantastisk förmåga att tolka och öppna upp kontakterna med befolkningen var mycket värdefullt. Vi bodde enkelt och gott inne hos familjer och hade ett strålande väder med sol över ett landskap som kunde få en att hissna i all sin skönhet. Rekommenderas varmt att åka hit! Några bilder från resan tagna av Kristina Eriksson
  • marg.hagglund
    Mar 24, 2017

    http://bagarbertansbaksida.blogspot.se/search/label/fotoresa

Copyright inNature West, Velingstorpsvägen 21, 511 56 Kinna,          Besök gärna min hemsida om projektet med jätteträd. Klicka här.

tel. +4632035300