Det är fortfarande kyligt, högst någon plusgrad trots att det är i mitten av maj. På litet över tvåtusen meters höjd i södra Pyrenéerna värms luften först när solen varit uppe några timmar. Ett par gåsgamar har seglat förbi på långt håll när plötsligt en lammgam majestätiskt glidflyger över dalen nedanför. Den sänker sig och landar värdigt på en klippavsats. Det ser nästan ut som den beundrar det storslagna landskapet. En annan lammgam glider förbi och går sedan ner för landning precis bakom den första lammgamens sittplats. En boplats på bergssluttningen litet längre bort måste vara förklaringen. 

Det finns 23 gamarter i världen. De fyra arter som häckar i Europa, i södra Europa närmare bestämt, är lammgam, gåsgam, grågam och smutsgam. Dessa arter hittar vi också i andra världsdelar, även om lammgamen i till exempel Etiopien tycks mindre än de lammgamar som är stationära i Spanien. Kanske är storleksskillnaden bara en följd av klimatet, i Pyrenéerna liksom i Alperna och norra Grekland är vintrarna kallare än i Afrika och djur tenderar att vara större där klimatet är kallare.

Gamar är i första hand asätare även om några som arbetade med ett gamprojekt i Spanien berättade för mig att det fanns ett par gåsgamsindivider som hade börjat döda djur. Fast då handlade det enbart om sjuka och svaga individer eller ungdjur. Men generellt håller gamar rent i naturen. De minskar smittspridningen genom att äta alla slags kadaver.

I hela världen beräknas det finnas färre än fem tusen grågamar, vilket gör arten till en av de hotade gamarna. Grågamen har på senare år återintroducerats i norra Spanien, numera kan man få syn på den vid någon av de ”gamrestauranger” som erbjuder giftfri, veterinärbesiktigad föda för hotade gamarter. Det här är något som gynnat också grågamen och den starkt hotade smutsgamen.

Grågamen är en tuffing som när den landar vid restaurangerna får

till och med de otaliga gåsgamarna att bli litet försiktiga.

Att äta kadaver är en smutsig sysselsättning. Därför har de flesta gamarter mer eller mindre kala huvuden och halsar. Lammgamen skiljer sig på flera sätt från de andra europeiska gamarna. Till att börja med är den befjädrad på både hals och huvud, dessutom har den en liten slokande mustasch som hänger ned från näbben.

Men framför allt skiljer den sig vad gäller kosten. Lammgamen kommer ofta till ”restaurangerna” när de andra gamarna ätit klart och köttet gått åt. Kvar ligger bara benresterna, som just är lammgamens specialitet. Den vill åt den näringsrika benmärg som finns inuti benen. För att komma åt benmärgen har den ett speciellt tillvägagångssätt. Om den inte sväljer bendelarna hela – här kan man med rätta tala om ”stålmagar” – kan den banka benbitarna mot stenar eller ännu mer raffinerat: den tar benbitarna med sig upp i luften och från 40–50 meters höjd släpper den sedan benen så de krossas i småbitar mot klipporna.

Många gamar häckar kolonivis men lammgamen är precis som smutsgamen och grågamen mer solitär. En lammgam kan under en blåsig dag glidflyga upp till sjuttio mil. Lammgamparets revir är omfattande, och det skiljer ofta minst en mil mellan boplatserna. Lammgamen är inte akut hotad om man ser till hela världen. 2004 uppskattade BirdLife International världspopulationen till mellan ett par tusen och tio tusen fåglar.

Men i Europa är lammgamen en av de mest hotade arterna efter att för ett par hundra år sedan ha varit ganska vanlig. När EU för ett antal år sedan förbjöd bönderna att lämna självdöda djur i naturen miste gamarna en viktig födokälla. Gamrestaurangerna blev allt viktigare.

Precis som andra gamar drabbades både smutsgamen och lammgamen hårt av det veterinära bruket av diklofenak i Indien, där bruket av detta smärtstillande medel för tjugo år sedan förbjöds för användning på boskap. När nu lokala spanska och italienska myndigheter tillåtit diklofenak för användning på boskap har hotbilden komplicerats när det gäller de redan hotade lamm-, smuts- och grågamarna i södra Europa.

​

I Sverige har vi fyra lekarter, tjäder, orre, dubbelbeckasin och brushane. I södra Europa och i synnerhet i Spanien finner vi även småtrappen, en art vars lekplatser är hotade. För många fågelälskare har det varit en dröm att få fotografera småtrappshanarna, som under leken gör spektakulära hopp. Lekperioden är kort, från mitten av april och någon vecka in i maj. Och vi åker hit mitt i lekperioden.

Småtrappshanen är under leken betydligt mindre skygg än vår tjäder. Småtrappshonorna är dock ännu skyggare än våra tjäderhonor. Så själva parningen sker i det höga gräset, väl dold för nyfikna.

Hanarnas lekuppvisning består i ett flaxande med vingarna, följt av ett stampande i marken som påminner om en liten flamencodans vilken stegras i tempo innan själva danshoppet utförs. 

Senast Brutus besökte fälten utanför Montgai var det speciellt en småtrappshane som skilde sig från de övriga hanarna på de öppna fälten utanför byn Montgai i Katalonien i nordöstra Spanien. Denne hane var på spelplatsen långt innan solen gick upp, och långt innan de andra hanarna visade sig. Vingflaxandet och stampandet påbörjades i nattmörkret då det enda som lyste upp fälten varenstaka billyktor. Han spelade tills det nästan var lunchdags. De andra hanarna visade sig sällan före gryningen.

Bilder utom bilden på gömslet © Brutus Östling